När natten kryper på....
Det är då jag saknar dig som mest....
...Och tårarna börjar rinna
Varför blir det så för?
Jag kan bara sitta och titta ut, och hoppas på att du kommer gående där bakom hörnet.
Jag vet att det aldrig kommer att bli så, men hoppet är ändå det som gör att jag orkar.
Jag vet inte varför, men jag sitter verkligen där som en trogen sjömans fru som sitter och tittar ut över havet och väntar på att sin älskade ska komma hem igen.
Men för min del, så har nog skeppet sjunkit och ingen klarade sig :/
Men vad ska man göra?!
Jag försöker hela tiden vara glad och försöker hela tiden se det positiva i allt som sker, men snart är det verkligen slut på bortförklaringar. Försöker hela tiden tänka att det finns en mening med allt som sker. Men det är ibland väldigt svårt att se den meningen. Speciellt när det finns folk som blir sårade, ja helt knäckta rent utav.
Men nu får det allt ta och bli sängen. I morgon är det en ny vecka, ny dag och nya utmaningar som väntar runt hörnet.
Och sen kommer Tisdagen, den 30 augusti. En dag jag aldrig kommer att glömma.
Pappa, jag älskar dig så mycket. Även om jag ibland svär över dig och säger att du sårat mig. Så älskar jag dig! Men jag är 100 % ärlig när jag säger att du sårat/knäckt mig, för det har du verkligen!
Men jag älskar dig iaf
Fridens Liljor <3
P.s I Love You
